Matematiklärare är vana vid symboler och bokstäver och kanske var det därför min matematiklärare i gymnasiet kallade studentexamensprovet bara för ”S”. Varje gång S nämndes hördes en liten suck gå genom klassrummet. I tre år får gymnasisterna höra om S, förbereda sig, öva sig och förstå att S är viktigt.

Och visst är det viktigt, men det beror på vad man strävar efter, det beror på vad man värderar. I min bekantskapskrets är jag, gymnasielärarnörden, den enda som är nyfiken på vilka resultat andra har fått i S. Ingen annan bryr sig. Men vi har i och för sig redan kommit in på en utbildning, avklarat den och fått jobb. I något skede kändes S betydligt mycket viktigare.

S brukar kallas för mognadsprov. Man syftar då på att abiturienten inte bara behöver behärska en massa fakta, utan att det som bedöms också är flit, tålighet, ansvar, analytiskt, systematiskt tänkande och en känsla för rimlighet. Bland annat. När jag nämner att S är ett mognadsprov möts jag av många frågetecken i klassrummet. Det paradoxala är ju att om man inte har den där mognaden är det svårt att förstå vad som ens menas med den. Så bra att ålder och livserfarenhet brukar föra med sig mognad ändå!

Lycka till alla som deltar i S denna vår!