Skyltar med denna text hänger just nu här och var i landets gymnasier.

Vi är mitt i skrivningarna och det både hörs och syns. Skrivningarna kommer varje år, höst och vår. Åtminstone tidigare kunde man säga att de kom som ett brev på posten, framtiden får utvisa hur det blir med det uttrycket. Jag tycker om studentskrivningsveckorna. De ger en extra krydda i den grå vardagen där vi sakta segar oss fram mot sommaren.

En känsla av spänd förväntan omger skribenterna innan de går in i salen. Sista kollen av brickan, finns allting med, är alla texter övertejpade? Många är klädda i sina allra bekvämaste kläder; one-pieces, yllesockor, halsdukar. På brickan finns  ibland en liten maskot eller favoritmuggen med ett gammalt skolfoto på.

Efter att rektorn ropat in alla i salen och platserna har hittats kan provet börja. Allting fungerar efter ett givet mönster, det finns ingen plats för överraskningar. Tystnaden breder ut sig, klockan slår nio och provhäftet får öppnas. Vi vuxna som inte skriver något alls slår oss ner på våra angivna platser och börjar övervaka.

Måtte abiturienterna hitta tillräckligt med frågor att svara på, måtte de följa instruktionerna, måtte de finna lugn och koncentration till långt efter klockan tolv är några av de tankar som går genom mitt huvud.

Jag tror att alla gör det bästa av den kunskap de besitter och det är tillräckligt bra, vare sig det blir B, C eller L.